mounta

I sitt sömnigaste tillstånd reser han sig, som ett spöke från en annan dimension och tid. Armen har domnat, försöker stänga av väckarklockan. Misslyckas. Famlar runt med dröm och verklighet, en kopp kaffe syns framför mina ögon och jag vill inget annat än att låta mina kalla händer omfamna den varma koppen med den magiska drycken.

Sträcker mig efter den, väckarklockan trillar ned mot golvet i vad som känns som en evighet, innan den plötsligt utan barmhärtighet sänder ut sitt vulgära innehåll i samspel med golvträffen. Suckar högt. Varför ska jag ens upp vid denna omänskliga tidpunkt? Varför kan jag inte vinna över mitt eget samvete och fortsätta sova? Varför måste det vara så svårt. Fattar inviten från mitt innersta och stegar upp ur sängen i ren förtvivlan, vet faktumet att det bara blir jobbigare ju längre jag ligger kvar.

Rekognoserar rummet, försöker hitta samtiden medan det ljumma vattnet slår mot min sömndruckna kropp. Är i en slags dvala, vill inte komma härifrån. Ljuvlig musik spelas i mitt huvud och jag bara måste nynna med, i förhoppningen att jag ska återfinna mig i verkligheten. Förlamad av min egen trötthet. Sårbar och utnött.

Föda känns överskattad. Vatten.

Cyklar iväg mot ett obestämt mål, vet inte riktigt vart jag ska. Drogtest 9:50.

Kvinnan hälsar med sitt namn som jag redan nu glömt bort. Burk. Pinsam tystnad. Urin. Onödig kommentar. Hemfärd.

Det snurrar i min skalle.